kick off

Imorgon har vi kick off på jobbet. Klockan 07.00 ska vi samlas, fan vet vad vi ska hitta på så tidigt. Sedan blir det utvecklingssamtal på dotterns skola.

Kan inte den jävla snön försvinna snart?!

laga kraft

Sedan den fjärde februari är jag nu officiellt frånskild.

Det kändes underligt att öppna det där kuvertet från tingsrätten som sådär stelt och kallt konstaterar att de nu, efter betänketiden på sex månader, dömer till skilsmässa mellan parterna och att domen har vunnit laga kraft. Parterna, som båda är sökande i målet. Det finns ingen svarande.

För mig markerar … domen … att jag någonstans tar min exmans hand och konstaterar att jag inte ångrar något. Inte ett skit. Ur vår relation fick jag ut det bästa jag någonsin kunde få – min dotter. Och jag valde absolut rätt man till att bli pappa till min dotter.

vårgatan/östervärnsgatan

Igår liksom idag hämtade jag både dottern och hennes skolkamrat från skolan. Då, igår, försökte vi fundera ut vilka namn som torg och gator och platser kommer att ha i framtiden. Idag finns det Vintergatan och Bättringsvägen. Imorgon kanske det kommer att finnas IP-gränd, Bill Gates Plats och Nätverksvägen.

Denna utsikten, till vänster, möter mig från mitt köksfönster. Jag har försökt fundera ut vad trappan egentligen skulle vara till för, men har ännu inte lyckats.

jävla väder

Ett besök på IKEA verkade som en bra idé. Tills jag anlände och såg folkmassorna och mindes att det ju är lönehelg, men då var det försent - jag hade redan fått syn på världens vackraste blå byggnad och framför mig låg fotstegen i snön, av säkert tusentals människor. Fyra zink-krukor senare sitter jag i sängen med min laptop och är nummer två i Telenors kundtjänstkö. Jävla väder.

nytt år

Nära nog en månad har gått sedan senaste inlägget. Jag ber inte om ursäkt, jag konstaterar att min lust att skriva försvann med Davids bortgång och så måste det få lov att vara. Det blir sporadiska besök uppe vid ytan – jag finns ju fortfarande. Och jag märker att vardagen troget återkommer och jag finner att tillvaron lägger sig i ojämna rutor, sådär som jag vill ha det. Kontrollerat kaos – den enda kompromissen jag godkänner.

december

Jag vet varken ut eller in. Jag vet inte om jag är förälskad eller tillfälligt hänförd och det faktum att jag inte har koll på vad jag känner gör mig jävligt frustrerad.

Nu har jag min dotter hos mig och vi har några dagar tillsammans i snöblandad dimma, och utan att behöva bry oss om jobb eller skola ska vi njuta av värnhemstorgets varierade population.

Och just det … god jul.

sista dygnet förlorat

Nähä. En stor, snöfylld, vellingeträdgård lockar tydligen mer än det sista dygnet hemma hos sin mamma, och jag får spendera lördagskvällen utan dottern. Los americanos är på väg in till stan i en gul liten bil konstruerad för vänstertrafik och jag borde plocka fram muggar och pepparkakor. Jag vill egentligen inte släppa henne till någon annan under mitt sista dygn med henne – självklart av ren egoism, men samtidigt måste jag tänka på att hon måste få leva sitt vanliga liv, så som hon gjorde innan skilsmässan.

glögg

Pappa väckte oss via telefon och femton minuter senare stod han i hallen med frallor och juice. Ikväll vill jag mysa med Linnea och dricka glögg.

svart snö

Medan Obama sitter i krismöte på andra sidan bron, smittar avgaserna av sig sin svärta till snön som lagt sig över Värnhemstorget. Vi påminns om måttet av vår ohållbara livsstil och gnäller om att snön inte kommer att ligga kvar så länge, denna gången heller. Jag är hemma med Tyler och Linnea, vi har tuggat fiskpinnar och potatisklyftor. Vi har shoppat julklappar och tvättat och ägnat oss åt en massa nyttosaker.

rädsla

Jag varvade gårdagens självömkande med tvätt. Här finns ingen möjlighet att låsa tvättstugan, om man inte bemödar sig med att gå och köpa ett hänglås av modell större. Ingen låser. Inte heller jag. Och tydligen har här inte inträffat någon stöld sedan artonhundrafrösihjäl. Jag trivs. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: jag trivs så in i helvete. Jag har börjat komma överens med min gasspis, speciellt efter att jag hittade huvudkranen. Den är lika fascinerande som skrämmande.

Jag är av naturen rädd. Inte feg, nödvändigtvis, men … rädd. Jag klänger mig fast vid teorin att utan rädsla finns det inget mod och jag noterar stillsamt mina framsteg. En ovana är att ta med sig brandvarnaren till varje rum jag befinner mig i, då jag ofta tänder levande ljus. Tycker inte heller att adventsljusstaken ser sådär pålitlig ut. Jag talade med ingenjören om att jag ville skaffa fler brandvarnare, och ha en i hallen, en i köket och en i vardagsrummet – nära Linneas rum. Han fnös och hänvisade till att mina idéer mer ofta än sällan är tämligen ogenomtänkta. Dagen efter läste jag i sydsvenskan att det fanns någon brand-expert som rekommenderade just detta …

I vilket fall som helst, för första gången på två veckor, kunde jag vakna idag utan att känna mig febrig eller sjuk.