Jag vet varken ut eller in. Jag vet inte om jag är förälskad eller tillfälligt hänförd och det faktum att jag inte har koll på vad jag känner gör mig jävligt frustrerad.
Nu har jag min dotter hos mig och vi har några dagar tillsammans i snöblandad dimma, och utan att behöva bry oss om jobb eller skola ska vi njuta av värnhemstorgets varierade population.
Och just det … god jul.
Nähä. En stor, snöfylld, vellingeträdgård lockar tydligen mer än det sista dygnet hemma hos sin mamma, och jag får spendera lördagskvällen utan dottern. Los americanos är på väg in till stan i en gul liten bil konstruerad för vänstertrafik och jag borde plocka fram muggar och pepparkakor. Jag vill egentligen inte släppa henne till någon annan under mitt sista dygn med henne – självklart av ren egoism, men samtidigt måste jag tänka på att hon måste få leva sitt vanliga liv, så som hon gjorde innan skilsmässan.
Pappa väckte oss via telefon och femton minuter senare stod han i hallen med frallor och juice. Ikväll vill jag mysa med Linnea och dricka glögg.
Medan Obama sitter i krismöte på andra sidan bron, smittar avgaserna av sig sin svärta till snön som lagt sig över Värnhemstorget. Vi påminns om måttet av vår ohållbara livsstil och gnäller om att snön inte kommer att ligga kvar så länge, denna gången heller. Jag är hemma med Tyler och Linnea, vi har tuggat fiskpinnar och potatisklyftor. Vi har shoppat julklappar och tvättat och ägnat oss åt en massa nyttosaker.
Jag varvade gårdagens självömkande med tvätt. Här finns ingen möjlighet att låsa tvättstugan, om man inte bemödar sig med att gå och köpa ett hänglås av modell större. Ingen låser. Inte heller jag. Och tydligen har här inte inträffat någon stöld sedan artonhundrafrösihjäl. Jag trivs. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: jag trivs så in i helvete. Jag har börjat komma överens med min gasspis, speciellt efter att jag hittade huvudkranen. Den är lika fascinerande som skrämmande.
Jag är av naturen rädd. Inte feg, nödvändigtvis, men … rädd. Jag klänger mig fast vid teorin att utan rädsla finns det inget mod och jag noterar stillsamt mina framsteg. En ovana är att ta med sig brandvarnaren till varje rum jag befinner mig i, då jag ofta tänder levande ljus. Tycker inte heller att adventsljusstaken ser sådär pålitlig ut. Jag talade med ingenjören om att jag ville skaffa fler brandvarnare, och ha en i hallen, en i köket och en i vardagsrummet – nära Linneas rum. Han fnös och hänvisade till att mina idéer mer ofta än sällan är tämligen ogenomtänkta. Dagen efter läste jag i sydsvenskan att det fanns någon brand-expert som rekommenderade just detta …
I vilket fall som helst, för första gången på två veckor, kunde jag vakna idag utan att känna mig febrig eller sjuk.
Fem dagar in i december och jag har blivit välsignad med en underbar maginfluensa. Egentligen har jag kännt mig sjuk i en vecka eller så, men det är först nu som det har brutit ut på allvar. Jag offrar helgen med dottern för att kurera mig i stilla ensamhet. Det känns hemskt att behöva missa tid med henne men hon har det bättre nu ute i Klagshamn hos snällaste Tomas och Ulrika. Här hemma blir hon understimulerad och uttråkad samtidigt som jag och febertermometern blir allt bättre vänner.
Jag ser på SVT, en dokumentär om hajar och jag lovar att aldrig mer beställa hajfenssoppa på kinakrogen.
Det är glest mellan inläggen. Samma dag som jag flyttade in i min tvåa fick jag veta att David hade somnat in och sedan dess har min lust att skriva varit nästintill obefintlig.
Jag har bott här tjugonio dagar och jag kan lova att jag trivs. Det kommer att krävas enormt mycket för att jag någon gång ska kunna tänka på att flytta härifrån. Lägenheten är mitt nystan, min koja. Den är underbart vacker och jag vill sällan lämna hemmet när jag inte måste. Här är lugnt men resten av världen är tillgänglig och på lagom avstånd. Jag har nära till kollektivtrafik, falafel och annat som jag gillar.
Kanske skriver jag oftare framöver. Kanske.
Jag är vaccínerad men skyddet verkar inte till fullo förrän om cirka två veckor. Jag funderar på vad som händer om man blir smittad mellan tiden för vaccination resp. när skyddet har börjat verka.
Jag ser på en dokumentär om Obama och dottern sover intill mig.
Nu är jag äntligen vaccinerad, och dottern med. Leve Capio Citykliniken! Jag har även, vad jag tror är, en inflammerad hårsäck i mitt högra ögonbryn vilket gör att jag ser brutalt misshandlad ut.
En ond jävel, den där Sten. Som en senior bomberjackajimmie. Så enkelt är det måhända inte, men jag förstår inte allt detta ältande och analyserande, klart som fan att Vellinge ska ta emot flyktingar, inget snack liksom. Sten och Jimmie är av det fega släktet och pissar på koranen i samma andetag som de beställer pizza. Kultur! Religionsfrihet! Individualism! Jalla!
